Kära Livet och Konsten, familj och vänner, våra vittnen.
Vi har samlats här idag för att fira Livet och Konstens inträdande i det äkta ståndet.
Innan ni avger era trohetslöften, skulle jag vilja välsigna er med några ord att bära med er på er resa genom Livet.
Konsten (vänd mot Konsten), i mången rastlösa skepnader har du visat dig för oss: i marmor, brons och trä; på duk, som ljud och ljus; I kroppens rörelser, i dans och ord – och som vore du immateriell, upplöst i luften. Ständigt på väg är du, i blivande, mot en ny skepnad.
För många namn har du burit för att nämna här.
Vi har sett dig, under olyckliga år vanka, än från den ena till den andra, utan att finna någon ro. Som när du slog dig ner hos Teorin, för vilken du endast blev till ett virtuellt objekt för den sanning som denna “verkliga vetenskap” sade sig besitta; och förförd blev du, under ett ögonblick, av Lagen som ville låsa in dig mellan sina pärmar; ett brott mot dina innerligast egna lagar; Innan du ens hade lärt dig gå, ville man dig till att böja knä, du, som ständigt är på väg, mot ännu suddiga livs-former och uttryck ännu utan namn. Du, smältande avtryck I snö, som knappt låter oss röra vid dig med några som helst positiva utsagor, innan du blivit till ånga, bortburen på tövinden.
The Marriage of Art to Life
Tillåt mig därför, kära vän, att med all den anande, trevande osäkerhet som ditt bräckliga väsen kräver säga vad du inte är:
Du är inte en fråga för juridiken och lagen. Denne – din ovärdigaste av alla uppvaktare, som du idag visat inte vara mer värd än din loja lek – denne, hade oförskämdheten, att med order från sin fader kapitalet, försöka infånga dig, du anomali, i sin våldsamma strävan efter att vara allt, och förbli normaltillstånd – ett gödande av sig själv i den omöjliga drömmen om ett förblivande mot tidens ström av oupphörlig tillblivelse. Det är en stor skandal att tanken ens föddes, föreställningen om ett dylikt tillbakavikande hos konsten inför lagen. Lagen känns alltid igen, den är vår alldaglighet, konsten när den verkar som konst är uppöppnandet av något främmande, en rörelse i livet som om lagen inte vore där, ett upplåtande av andra, möjliga former.
Ja, detta är i sanning en lycklig dag, föreningen mellan er båda, Livet och Konsten. Eller, kanske skulle vi säga återförening.
Hamann sade en gång, “poesin är människans modersmål”. Här avser vi inte med ordet poesi uteslutande diktkonsten, utan detta ord rymmer – om vi faller tillbaka på dess grekiska ursprung, poeisis – alla våra göranden och låtanden. I grunden var ni en och densamma innan ödet skiljde er åt, frestade er med annat; för att idag åter komma hem, I varandras armar.
I denna mening, Livet, har du aldrig vikit av från Konstens sida, utan stått den bi och troget tjänat den under dess irrfärder, I skymundan, I kärlek, I lidande, men idag är också dagen för ditt erkännande.
Mången gång, Konsten, har du liksom strävat efter att frigöra dig från din hälft; lösa dig, frälsa dig från livets vedermödor, men med den märkliga önskan om att göra detta ännu med livet I behåll. Men detta var då du ännu inte upptäckt din kärlek till Livet, och Livets kärlek till dig.
Ja, återigen, detta är I sanning en lycklig dag, återföreningen mellan er båda, Livet och Konsten.
Och låt nu detta nu bli känt!
Om någon har något att invända är tiden för detta nu, annars må du för alltid tiga…
För fram ringarna!
I närvaro av vittnen, familj och alla ni övriga:
Tager du, Livet, till att älska I nöd och I lust, Konsten och vara Konsten trogen tills döden skiljer er åt?
Tager du, Konsten, till att älska I nöd och I lust, Livet och vara Livet trogen tills döden skiljer er åt?
Härmed förklarar jag er för äkta makar (kyss)
Glöm nu aldrig det löfte ni givit varandra.
Och jag vill även säga till dig Stockholm, besinna Ert ansvar inför dessa bådas kommande släkten, vars avkomma, det vill säga, varje blinkning eller viftande på höften; varje ord som födas vid varje människas läppar. I vissa fall har denna avkomma kommit att kallas arbete, för vilken vi erhåller en lön, men oftast inte. För denna avkomma, den skönaste, vilket nu borde stå klart, vore det därför inte för mycket att begärt att förse med ett skäligt barn- och bostadsbidrag! Än mer! Vi kräver vår stats fromma tillbedjan och offervilja inför oss, för som Hölderlin skriver “utan kärlek till skönheten … är varje stat ett torrt skelett”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar