Det kapitalistiska tänkandets krav på produktivitet håller effektivt på att utrota alla "onödiga" relationer: till grannen, till farmor, till personalen i den lokala butiken. likaså utrotas alla "onödiga" mötesplatser. det finns extremt få platser kvar där du inte är tänkt att vara antingen produktiv eller konsumerande. På detta sätt stryper och kontrollerar kapitalismen kreativiten och möjligheten till uppkomst av alternativ - och har därmed möjliggjort sitt eget varande som okritiserad "enda väg".
Bekvämlighet som uppnås genom exploatering, verkar extra effektiv på att utveckla individens beroende av systemet. Om bekvämlighet uppnås genom samarbete, finns ju inget beroende av något annat system än just det/de samarbetet/na. men om vi vet med oss att bekvämligheten bygger på exploatering av någon annan grupps arbete kommer vi att ty oss till den "ordningsmakt" som står till buds.
Dessa två fenomen; den alltmer "isolerade massan"* och individens upplevda beroende av "systemet" utgör en duo, perfekt för detta systems självgenerering, genom att vara varandras förstärkande nödvändigheter.
Tillsammans med den ekonomi-fascistiska** tanken om att konkurrens är bra, bildar de ett patetiskt försök till gudomlig treenighet. En treenighet som ber på sina bara knän att få leva vidare, med löften om bot och bättring, för gångna felsteg.
Detta är den enda vägen
som vi med tillförsikt kan välja bort
Kass,
*term från Skådespelssamhället, Guy Debord
**se tidigare inlägg på KASS :http://kineticartsurrealiststockholm.blogspot.com/2009/12/kapitalism-ar-fascism-applicerat-pa.html
och http://kineticartsurrealiststockholm.blogspot.com/2010/01/konkurera-fritt-eller-ag-allt.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar