det kan inte börja med inre frid - utan ett bejakande av vår fientlighet mot det som förstör å dödar

Obs, spoiler varning*

"Hållbarhet handlar inte bara om att något ska fungera under lång tid. Avskogning, utfiskning och utrotning av arter är någt vi lever med nu, det är inte bara ett problem i framtiden när skogen, fisken och de biologiska mångfalden är borta, när planeten är död. Vi lever just nu och har under flera generationer levt i en värld som begår övergrepp och levt ett liv som bygger på exploatering. Vi kan inte vara genuint närvarande i våra relationer eller befinna oss i inre balans eller överhuvudtaget utveckla en sund självbild eller bilda vettiga gemenskaper med mindre än att vi utvecklar ett hållbart förhållande till naturen och förutsättningarna för livet som sådant. Vi kan inte leva i och vara beroende av en övergreppsekonomi och samtidigt tro att vi kan bli hela i vårt inre eller i relation till varandra. Alltför många terapeuter, filosofer och coacher pratar om harmoni med naturen och samhörighet med en större helhet sittandes i en industriellt tillverkad soffa, klädda i kläder från textilfabriker utan arbetsrättsligt skydd i Asien, mätta på mat från det fossildrivna jordbruket, nyduschade i vatten från en kran som bokstavligen är inkopplad på ett nätverk av metall, kemikalier, plast och ... övergrepp. Visserligen kan ingen leva oberoende av den industriella ekonomin, men sitt inte och var så otroligt integrerad i systemet, med jobb, karriär, nätverk och säg saker som du uppenbarligen inte menar ett skit med. Det kan inte börja med inre frid, det måste börja med ett erkännande av konflikten mellan oljesamhället och livet, ett bejakande av vår fientlighet mot det som förstör och dödar och en förändring av hur vi lever våra liv.** Det finns ingen inre frid utan ett aktivt motstånd eller åtminstone en antydan om aversion mot den elegans och lättsamma lyx som är vår kulturs, vår undergångskulturs främsta kännetecken. Om det inte börjar där, så kommer det inte att börja."


Har generellt problem med en så moralistisk ton som boken har, då å då. Fast den kopplar också allt, trots den lite gnälliga tonen, till en aktiv etik; till uppmaning att börja leva - genom motstånd mot det livsfientliga.
Jag tänker att den uppmaningen lika gärna skulle kunnat gälla anti-kapitalism eller anti-fascism***.


*citerar här lite av en slutsats, som avslutar boken Den Kommande katastrofen.
**min förstärkning
***anti-fascism då inkluderande motstånd mot gränser, polis, ekonomisk exkludering av improduktiva osv..