Var och en av oss

jag sökte inte min tröst hos någon
jag visste mycket väl
att det inte fanns någon tröst att få
var och en av oss är en ö
och måste kratta sitt eget mörker
ta hand om sin egen hjälplöshet
den stora fyren som lär ha funnits
har plundrtas för länge sedan
varje människa bär omkring
på sin egen lilla ljusskärva
vilseleder sej själv och andra
hur långt och länge vi än reser
ser vi knappt ens handen framför oss
det enda rike som bestått genom årtusenden
är underjordens
och jag är ofta där
jag går längs gator som inte längre finns
sitter på caféer som är rivna och glömda
men det är samme gamle kypare
och jag känner för honom
han spelar sin roll ända till slutet
serverar mej och mina vänner det vin
vi alltid drack
och när vi skålar med varandra
skålar vi med dimma
för var och en av oss vet
att den andre inte finns
bara på den avlånga oljemålningen
som hänger längs väggen bakom oss
och föreställer en samling gestalter som
gripit tag om sina hjärtan
och försiktigt lagt de ifrån sig i gräset
den svarta iskalla floden i bakgrunden
hugger omkring sej
och väntar på att få komma loss
väntar på att få täcka över allt


Bruno K Öijer