Mysteriet

rummen
sträcker på sej
som kattdjur strimmiga av morgonljus
jag hör ljudet av dina steg
när du går nerför trappan till undervåningen
och jag ligger kvar i sängen
märker efter ett tag
att jag legat länge och stirrat in i väggen
medan väggen lugnt stirrat tillbaka
och inget händer
men det verkar pågå i en evighet
innan jag rycker mej loss
och försöker somna om
försöker samla mej och komma fram till något
komma till en plats
där all oro bara är ett lätt duggregn
över saker jag glömt bära in om kvällen
en plats där jag inte längre
behöver bry mej om
vad människor gör mot varandra
en plats jag aldrig talat om
och aldrig lämnar ut
jag satt där en gång
och svalkade min hand i djupet
jag såg allt framför mej
jag såg mitt liv
jag såg ringarna på vattnet svarta som silver

/Bruno K Öijer