Guantanamo i Köpenhamn

Jag sitter här i en väns hus och skriver ner mina upplevelser efter att ha lugnat ner mig. Dom tar in mina vänner, just nu, i Frihetens stad. Man attackerar dem och drar dom till "Buren", men jag är relativt säker för min vän är inte på Gestapos lista, hoppas jag. Min arm gör ont, och värktabletterna gör mig grumlig i huvudet. Men jag är nöjd med att säga att lågan på insidan brinner starkare än någonsin.

Jag kan säga, med förtroende, att jag har mycket förstahandsuppgifter om händelserna jag nu ska berätta för dig. De senaste veckorna har jag spenderat riktigt mycket tid i burar, i det temporära fängelset i Valby, så det nästan känns som hemma.

Det finns så mycket att berätta om mina erfarenheter som jag fått de senaste dagar och nätter så jag skulle kunna skriva en bok. Vem vet, det kanske jag också gör. Men låt mig ge dig ett smakprov, lite fakta och en kort inblick i statens terror mot sin befolkning.

Det här är ett axplock av vad polisen, den nuvarande Gestapo-styrkan i Köpenhamn, har gjort mot oss och andra demonstranter de senaste dagarna.

Man buggar oss, man trakasserar oss. Man har gjort det under flera år, men under veckorna innan Klimat-toppmötet så har man ökat nivåerna av trakasserierna.

När dem attackerade demonstrationerna så gjorde man det helt utan att ha blivit provocerad. Man gjorde ett urval av 100 000-manna demonstrationen och buntade ihop oss med buntband och lät oss sitta på en kall trottoar, där vi inte fick tillåtelse att kissa, skita eller någonting annat, i flera timmar! Många oerfarna demonstranter gjorde sina behov i sina byxor. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss, det var nollgradigt och vi kände oss som istappar. Vi hade svårt att röra våra armar och ben. Några av oss försökte ställa oss upp och gå iväg, men polisen knuffade ner oss igen. En pojke slog i sitt huvud och låg helt stilla i flera minuter. Vi ropade på dem att hjälpa honom, att hämta en doktor - men ingenting hände! Man valde att ignorera oss.
När han vaknade till liv såg han helt slut ut. Han försvann senare när polisen separerade på oss, och vi såg honom inte igen. Kisset och bajset i folks byxor frös till is. En tjej blev väldigt illa slagen av en batong. Hon hade skrikit, eller gjort ljud med en röst som nästan försvunnit i flera minuter. Hon försvann senare hon också. Vi var tysta. När du hotas med våld och är oförmögen att försvara dig, så håller du tyst.

Slutligen så tog dem oss till Burarna, ett antal burar i vad de kallar för fängelse i Valby . Det är ett lagerutrymme som skulle göra en slaktare stolt. Vi blev lagrade, som sardiner. Människor i min bur började kräkas, flera av dem visade spår och farliga signaler av extrem utmattning och hjärnskador. Jag är ingen doktor, men du behöver inte en kristallkula för att se det uppenbara.

Tolv timmar kan bli en väldigt lång tid. All tidsuppfattning försvinner när du sitter i Buren. Det är den verkliga kärnan av tortyr. Man tar offer till ett ställe, både i verkligheten och i tankarna, all säkerhet är borta och det otänkbara blir den vanliga platsen. Efter ett tag kan du få offren att göra vad du vill. Jag är härdad, i bemärkelsen att jag levt igenom en hel skit genom mina år i livet, men jag skäms inte över att säga att detta var den värsta upplevelsen i mitt liv.

Detta har hänt varje dag sedan i Torsdags, jag själv har fått äran att spendera två nätter på hotellet i Valby. Och förstod du inte att detta var sarkasm så finns det inget hopp för dig.

Några olyckliga har till och med fått spendera minst tre nätter i Valby, i burarna.

Det här är inte längre en fråga om klimatförändring, och i sanningens namn så var det aldrig det. Samhället måste ändras dramatiskt, inte bara genom att man släpper lite grön gas till en överkoldioxerad atmosfär.

Inatt gick polisen efter de som fortfarande demonstrerar, och rusade in i frihetens stad som en varm kniv genom smör. Man ville stänga ner Christiania redan från starten och gjorde en ansträngning de senaste tjugo åren. Inatt gör dom ännu en ansträngning.

/ Maxine, Köpenhamn